Sova ut. Dra sig i sängen. Vänta in hela kroppen. Gå upp och sätta på kaffe. Gå ner till bageriet för att köpa nybakat bröd. Möta solen. Prata lite med hunden som står bunden utanför. Greppa papperspåsen med limpan. Strosa lugnt hem. Mötas av kaffedoft i dörröppningen.
Så börjar en dag som blir fulländad.
På min arbetsplats har vi flextid. Flextid är kanske det absolut bästa som kan hända en arbetsplats rent arbetsmiljömässigt. I alla fall för mig som annars kräver någon form av krissituation för att inte uppleva att min själ dog i onödan av att vara på plats 08.00. Ibland påminns jag om att det faktiskt inte är en självklarhet med flextid, att kommande arbetsgivare kanske inte ger mig möjligheter att glida in när jag (nästan) vaknat. Och hur hade det låtit med alla förklaringar om varför jag ideligen är sen?
Förlåt men…
• Jag drömde att jag höll på att släcka en omfattande brand/hade en viktig argumentation med Reinfeldt/hade lärt mig flyga och skulle testa första hoppet från ett flygplan. Alldeles för viktiga situationer att bryta mitt i.
• Jag var tvungen att visa David ett klipp på Youtube med vilda lejon som kramar en djurskötare.
• Det tog mig ungefär 20 minuter att hitta nycklar och mobil, samt att få på kläderna på rätt håll (ibland misslyckas det sistnämnda) (ibland även de andra två).
• Jag hittade en katt på vägen som jag var tvungen att hälsa lite (mycket) på.
• Jag orkade inte pressa mig in i en redan totalpackad spårvagn. Min själ är inte redo för det 07-någonting så jag inväntade nästa vagn.
Ja…
Kanske inte till min fördel på arbetsmarknaden. Jag får helt enkelt hålla mig till arbetsgivare som erbjuder den fantastiska, underbara flexen.
December kom och frosten på fönstren lyste i skenet av adventsljustakar. Julstämningen smög sig in i lägenheten och mitt i all mysighet bestämde vi oss för att ja, det är dags. Vi ska skaffa julgran.
Vi hade aldrig tidigare haft gran och det visade sig ganska snabbt bli ett problem eftersom granar inte kan prata och meddela oss att dem behöver ha sin lilla fot kapad för att kunna dricka vatten. Vi hann alltså uppleva en frisk gran i ungefär fem dagar innan granen dör och regeln ”ingen får gå närmare granan än 10 cm” upprättas i en förhoppning om att i alla fall kunna titta på en död gran på julafton.
Den senaste månaden har den döda granen stått där och inte skänkt någonting mer än en påminnelse om livets slutskede. Efter fyra dagars influensaliknande tillstånd och därmed alldeles för många smärtsamma timmar med granen bestämmer jag mig för att vi måste skiljas åt. Granhelvetet måste ut.
Följande händelseförlopp utspelar sig:
1. Jag försöker mig på att skaka av alla barr, med en tanke om att det är lättare att ta ut en gran helt utan barr. Någonting som resulterar i en ofrivillig barrpiercing av samtliga kvadramillimetrar av ansikte och övriga nakna kroppsdelar.
2. Jag ger upp taktiken att skaka av alla barr och försöker istället pressa ut granen genom den franska balkongen. Den franska balkongen har för liten midja. Jag, som de senaste dagarna inte har använt kroppen till mer ett än att existera i passivt horisontellt läget, sliter mig till döds och ger upp när jag ser att fönsterrutan repas av alla grenar.
3. Okey, granen måste uppenbarligen ut genom ytterdörren (vid det här laget ser det ut som om ett mindre världskrig utförts i vardagsrummet mellan kungsgranen och övriga gransorter).
4. Jag får med mig granen ut genom ytterdörren och hinner ta fyra trappsteg innan jag halkar på de förbannade barren och glider med granen i famnen ner för trappan in i (!) grannens dörr!!
5. BRAAAAK!!!
6. Gud, tänk om han öppnar dörren! Panik!
7. Det är barr I HELA TRAPPUPPGÅNGEN! I mitten ligger jag och granen i någon form av tillsynes intim ställning.
8. Jag reser mig snabbt upp och haltar (så som man gör när båda knäna tog smällen först) med granfoten i höger hand ut genom entrédörren. Med en känsla av ett nytt feberpåslag och allmän misär kastar jag in granen i grovsoprummet. Jag vill aldrig mer se den!
Och där slutar historian tänker ni? Nej, varför skulle den göra det.
9. I trapphuset ser det för jävligt ut och på något sätt måste barren bort så ingen annan riskerar sitt liv. Jag tar fram dammsugaren och efter att ha sugit upp ungefär 15 % av barren markerar dammsugaren på olika sätt att påsen är full (?).
10. Jag hämtar en ny påse och öppnar dammsugaren.
11. Det väller ut litervis med barr. Dammsugaren har från börjat inte innehållit någon påse alls.
12. Dammsugaren har pajat.
Ungefär här ringer David och jag bryter ihop i någon form av skrattanfall som gör att vi tvingas avbryta samtalet. Skrattet tas upp av David när han möter slagfältet i trappuppgången.
Slutsats 1: Hantera inte granar tätt inpå sjukdomsperiod.
Slutsats 2: Hantera aldrig mer granar.
I vår trappuppgång.
Sedan flytten till Casa de la Banersgatan har mängden barn ökat markant i vårt vardagsliv. Små fötter hoppar ner från sängen varje morgon och träffar vårt sovrumstak. Barn på innergården spelar fotboll, tältar och ordnad loppmarknader. Sommarplaner smids och sprids till de andra grannbarnen. Vem är kär i vem och vem kommer bli nästa Zlatan?
På väg in idag blev jag stoppad av en kille som heter Liam. Liam budbäraren kan vi kalla honom för han meddelande att tjejen ovanför oss gjort egen post som hon lämnat i vår brevlåda. Vi har inte fått någon post. Eller rättare sagt, hos oss trillar det ner en hel del post och har David tur hinner han fiska upp sina räkningar innan jag kasserar resten. Lite lätt panik uppstår i dialogen med Liam budbäraren. Har jag verkligen slängt barnpost? Och vilken grad i helvetet innebär det i så fall?
För att undvika slitage på grannsämjan och en eventuell resa till inferno måste postsituationen på något sätt lösas. Alternativen är följande:
1. Ropa in Liam budbäraren och kräva honom på mer information om den eventuella posten.
2. Gå upp till grannarna och fråga om vi eventuellt fått barnpost vi råkat slänga, med en referens till Liam budbäraren, 6 år.
3. Försöka ta snacket med post-tjejen utan hennes föräldrar, för att kunna referera till Liam budbäraren, 6 år, utan att få det att låta som man är helt lost.
Fortsättning följer.
Ilska och engagemang är så otroligt sammanflätat. Det slog mig idag på väg hem. Alltid samma process. Det finns någon form av utomstående input (oftast bestående av en orättvisa eller, mitt stora hatobjekt, utvecklingshämmade människor). Ilska uppstår och agerar katalysator åt en handlingskraft som okontrollerat måste omsättas utanför kroppen. Tillräckligt stark ilska tar bort all form av rädsla som annars kan dämpa handlingskraften. Jag blir orädd för rasisterna som skickar mig hatbrev. Orädd för att uppfattas som oprofessionell genom ett inte alltid nyanserat språkbruk. Inget annat än att jag just då måste förklara precis vad jag tycker betyder någonting.
Det förklarar också varför jag aldrig har förstått dem som ogillar ilska och konflikter. Jag älskar ju ilska! Och jag älskar mig själv när jag är arg eftersom jag vet att det är en språngbräda för någon form av förändring. Men när katalysatorn gjort sitt jobb måste den stängas av och lita på att engagemanget går för egen maskin. För att undvika att man skapar sin egen världsbild, förtäcks med skygglappar och cynism. Engagemanget behöver en öppenhet för ny information och hopp för att kunna hålla rätt kurs. Men skulle den av någon anledning svikta så är ilskan varmt välkommen att göra entre igen. Och göra en ny rivstart.
Nej tack, jag vill gärna fortsätta vara spänd!
I torsdags när jag kom till jobbet hade jag fått ett mail med tillhörande bild från David:
”Hade jag bloggat hade dagens inlägg definitivt handlat om slaget i vardagsrummet. Jenny 1 – Soffan 0. ”
Det här var alltså tillståndet som David nyvaket fick uppleva när han kom ut i vardagsrummet. Till mitt försvar måste jag säga att jag hittade hårsnodden jag sökte.
Det är en vanlig dag. Jag slår på datorn och kollar mailen. Bläddrar på facebook och växlar över till dashboard för att vad det är för datum. Ser ni någonting som avviker från det normalt människor skriver ner för att komma ihåg?
Jag hoppas verkligen att det är David som skrivit det där. Annars blir jag (återigen) rädd för mig själv.
Man sover 28 år av sitt liv. Jag ligger i soffan när informationen från sängreklamen når mig. Både jag och David har varit sjuka och tillbringat extra mycket tid i det som borde benämnas som säng. Faktum är att Jesusbarnet sov betydligt mer ergonomiskt i sin halmprydda krubba. Vana vid att trängas i våra respektive 90-sängar kunde vi inte annat än att älska det 160 centimeter billiga klipp från Jysk vi släpade hem från Knalleland för sex år sedan. För varje år har en ryggkota avsagt sig sitt uppdrag och det senaste året har vi båda insett att det före detta kapet måste förgöras.
Man sover 28 år av sitt liv. Ingen tid att förlora. Vi drar till Ikea, letar upp första bästa sängexpert och överlämnar vårt, till synes, omöjliga uppdrag. Följande två människotyper ska på något sätt försöka fortsätta dela säng.
En ung man: Fryser lätt. Sover på sidan. Somnar alltid inom 4 sekunder, men vaknar på morgonen av ont i axlar. Önskar mjuk och fluffig säng.
En ung kvinna: Klimakterieliknande värmeattacker trots ung ålder. Sover på mage. Kronisk (?) insomnia. Önskar kall och hård säng för att få bästa effekt av spikmattan som ligger mellan sängen och kroppen.
Och just det, ingen jävla skarv i mitten.
Ja…
Det provas. Liggandes på rygg, mage och på sidan. Kramandes, skedandes och på alla fyra. Nej usch, det sista gjorde vi så klart inte. Men tillslut presenterar Ikea-mannen sängen handgjord och ömsint stoppad av Allah him self. En natursäng mer komplext uppbygd än människokroppen. Vi känner en direkt samhörighet med sängen som lovas vårda varje trasig axel och andas likt en nyfödd lunga. Nu inväntar vi leverans om sisådär 50 minuter och jag förväntar mig ingenting mindre än att sängen ska bota alla former av sömnproblem, världssvälten och finanskrisen. Upp till bevis!
Jag är under virusattack, har halsfluss, mensverk och Sverige har precis förlorat mot Ungern.
Om det finns en Gud så är det lägligt att visa sig nu.
Under några hektiska veckor på jobbet tänkte jag den desperata tanken att lite feber inte skulle skada. Någonting, vad som helst, som gjorde att jag fick sova i ett dygn eller två. Jag tar tillbaka det. Tar i trä. Lovar att jobba till jag är minst 87 år och 6 dagar i veckan om så krävs. Bara jag blir av med den här skiten.
Dagen:
08.45 – Vaknar och konstaterar att det inte råder konstant smärta i kroppen. Reaktion: JAAAAA!
08.46 – Konstaterar att jag istället har jävligt ont i halsmandlarna.
09.15 – Pallar mig upp och kollar erfaret statusen på halsmandlarna genom att fota med blixt ner i halsen.
09.16 – Konstaterar att bilden som visas på displayen hade cencurerats även i ett läkarlexikon.
09.25 – Sväljer maxad dos smärtstillande tabletter och förbereder mig på en vandringsfärd utan dess like….för ja, efter att endast ha förflyttat sig mellan soffa och sängen de senaste dygnen känns 500 (horisontella) meter som att klättra upp för Kilimanjaro.
09.40 – Börjar fundera över om jag över huvudtaget kommer ta mig fram till vårdcentralen. Solen strålar och jag har tagit på mig regnkläder (?!), går framår med släpande steg och ser ungefär lika sliten ut som Nikki Sixx. Kanske tror förbipasserande att jag rymt från psyk och plockar upp mig?
09.41 – Ökar farten något.
09.45 – Får smått panik när jag inser att jag dessutom luktar whiskey efter att ha försökt gurgla bort smärtan efter foto-skandalen. Herre gud, kan jag komma fram till läkaren, se för jävlig ut OCH lukta sprit?
09.46 – Bestämmer mig för att ja, det kan jag.
09.50 – Ser att folk faktiskt sitter sminkade i det här jävla väntrummet. Sminkade? Seriöst?
10.20 – Kommer in till läkaren. Förklarar spritsituationen. Slipper odla. Får penicillin med hem.
Nu inväntar jag att Kåvepeninet ska kicka igång. För övrigt kommer bloggandet att ske betydligt mer regelbundet i framtiden. Nu har jag en dator igen och med en så pass låg vikt att den kan följa med mig i pendlandet. Där av mer skriveri – härligt!
Min käft ser inte ut såhär.
En sjukt bra blogg 